För närvarande befinner jag mig i Cannes där jag avslutar min bok som snart ska gå till tryck. Jag har varit här i ungefär en månad nu, och även om det är en fantastisk plats kan det ibland kännas ensamt och tråkigt. Min sambo är inte här med mig hela tiden, trots att han har kommit för att hälsa på vid några tillfällen. Men för att skriva klart behövde jag verkligen den ensamma tiden.

Som författare går man igenom olika emotionella faser under skrivprocessen: ”Jag är bra”, ”Jag är grym”, ”Detta är värdelöst”, ”Jag kan inte fortsätta”, ”Det börjar se bra ut”, ”Detta är riktigt bra”… Listan fortsätter. Och när man är i den där djupa, mörka fasen där tvivlet tar över, då känns ensamheten ännu tyngre. Det var en av dessa dagar när jag satt på mitt hotellrum, gråtandes, som två ljus i mörkret dök upp: mina underbara barndomsvänner, Karolin och Linda.

Kom ihåg deras namn, för när ni läser min bok kommer ni att förstå att jag inte överdrev när jag beskrev deras skönhet och karaktär. Dessa fantastiska kvinnor räddade min dag. Trots att det var en vanlig vardag, drog de med mig ut, klädde upp mig och tog med mig ut för att fira livet. Tack vare dem känner jag mig nu uppliftad, fylld med ny energi och redo att fortsätta mitt skrivande.

Ett stort TACK till dig, Karolin, och till dig, Linda. Jag kan inte uttrycka nog hur mycket jag uppskattar er. Jag älskar er båda djupt.